Löv Carl von Linné
Botanisk historia

Sektionen för fanerogambotanik
Naturhistoriska riksmuseet

 

In English!

Sektionen för fanerogambotanik

      Samlingar
      Databaser
      Forskning
      Virtuella utställningar       Botanisk historia
      Personal
      Externa länkar

Naturhistoriska riksmuseet


Carl von Linné - Linnés egen levnadsteckning - Persongalleri - Linnéherbariet  

Resorna till Lappland och Dalarna
Utlandsresan
Läkarpraktik i Stockholm
Resor på riksdagens uppdrag
Professor i Uppsala
Akademiträdgården
Hammarby och Sävja
Referenser

Linné Carl Linnaeus, eller Carl von Linné som han senare kom att kalla sig, föddes i komministerbostället Råshult, Stenbrohults socken i Småland den 13 maj 1707. Föräldrarna var Nils Linnaeus och Christina Brodersonia. Då Carl var två år flyttade familjen till Stenbrohult där fadern blev kyrkoherde efter svärfadern Samuel Brodersonius död. Carl fick så småningom fyra syskon, Anna Maria, Sophia Juliana, Samuel, som efterträdde sin far som kyrkoherde i Stenbrohult, och Emerentia.

Fadern var en hängiven amatörbotanist och trädgårdsodlare. Detta smittade av sig på den unge Carl som tidigt blev intresserad av botanik. Redan som femåring hade han en egen liten trädgård att sköta om. År 1717 började Carl skolan i Växjö. Föräldrarna hade tidigt bestämt att sonen skulle gå i faderns fotspår och bli präst. Detta intresserade inte Carl som hellre vistades ute i naturen. I skolan blev han därför kallad "lille botanicus". Skolarbetet gick inte så lysande och lärarna avrådde Nils från att låta sonen läsa till präst. Efter inrådan från naturkunskapsläraren, doktor Rothman, fick Carl tillåtelse att istället läsa till läkare.

Carl flyttade år 1727 till Lund för att studera medicin. Där kunde han helhjärtat ägna sig åt medicin och naturaliehistoria. Han skriver senare i en av sina självbiografier: "Nu blef det så roligt för Linnaeus at läsa, som det tillförene warit obehageligt." Carl stannade bara ett år i Lund för att, återigen efter inrådan från doktor Rothman, istället bege sig till Uppsala.

År 1728 skrevs Carl in vid medicinska fakulteten vid Uppsala universitet. Den då fattige studenten lyckades snabbt få inflytelserika vänner. I Uppsala botaniska trädgård mötte Carl den botaniskt intresserade domprosten Olof Celsius. Celsius kom att bistå honom ekonomiskt och ett tag bodde Carl på Celsius gård innan han flyttade in hos professor Olof Rudbeck d. y. som informator åt dennes tre söner.

Professor Olof Rudbeck d. y. tog sig an Carl, såg till att han fick stipendium och gav honom också i uppdrag att hålla föreläsningar i botanik i botaniska trädgården då han själv begärde tjänstledigt på grund av ålder. Som botanisk demonstrator förnyade Carl den illa skötta botaniska trädgården och planterade in nya, sällsynta växter. Han började också att undervisa i botanisk teori, vilket var något helt nytt. Sina tankar kring ämnet vidareutvecklade och publicerade han år 1751 i Philosophia botanica.

Linnaeus tid som botanisk demonstrator blev kort. Då medicine studenten Nils Rosén kom hem från en utlandsresa år 1731 fick istället denne uppdraget av medicinska fakulteten att vikariera för Rudbeck. Carl tyckte i slutet av år 1731 att det började bli dags att lämna det Rudbeckska hemmet och begav sig för en tid hem till sina föräldrar i Småland.

Resorna till Lappland och Dalarna

Linné i lappdräkt Efter en ansökan till Kungliga Vetenskapssocieteten i Uppsala beviljades Linnaeus resestipendium för en vetenskaplig resa till Lappland. Linnaeus hade länge velat se Lappland och troligen hade Rudbeck lockat honom genom att berätta om sin resa till Torne lappmark. Då Rudbecks insamlade naturalier förstördes vid Uppsalabranden år 1702 var Lappland ur naturaliehistorisk synpunkt fortfarande okänt. Den 12 maj 1732 red Linnaeus ensam iväg mot norr med de beviljade 400 riksdalerna på fickan för att fem månader senare, den 10 oktober, åter vara tillbaka i Uppsala.

Linnaeus resa väckte inte bara uppmärksamhet i Uppsala utan ryktet om den strapatsrika resan spred sig även utanför landets gränser. Linnaeus reseskildring var omfattande. Han gjorde inte bara observationer över naturen, han var lika intresserad av samernas levnadsförhållanden, seder och bruk, deras sjukdomar och huskurer, språk och lekar. Hans största insats är ändå de botaniska skildringarna. Han verk Flora Lapponica gav kännedom om vegetationen i då nästan helt okända trakter.

Efter Lapplandsresan levde Carl under knappa ekonomiska omständigheter. Han hade varit tvungen att betala delar av sin resa ur egen ficka och var nu utfattig. Han försörjde sig på att undervisa och hålla föreläsningar, bland annat i proberkonsten, dvs. malm- och mineralanalys, som han lärt sig under sin Lapplandsresa. När han sparat ihop tillräckligt med pengar reste han under hösten 1733 till Falun för att där ytterligare studera mineralogi.

Linnea, Linnaea borealis Gronov. Linnaeus fick under sitt besök i Falun i uppdrag av landshövdingen Nils Reuterholm att göra en resa genom Dalarna och beskriva landskapet på samma sätt som han gjort i Lappland. Till denna resa fick han tillräckligt med resurser och ett flertal studenter anmälde sig frivilligt att på egen bekostnad följa med på resan. Sällskapet blev till slut tio personer, alla med sin egen speciella uppgift. Den 3 juli 1734 lämnade sällskapet Falun och återkom till staden den 13 augusti. Under resan observerade sällskapet noggrant allt inom både natur och kultur. Botaniskt var resan dock en besvikelse för Linnaeus som hade väntat sig en mycket rikare flora.

Linnaeus stannade en tid kvar hos landshövding Reuterholm i Falun och skrev klart sin reseberättelse Iter Dalekarlicum. I Falun lärde Linnaeus också känna familjen Moræus. Fadern Johan Moræus var stadsläkare i Falun. I februari 1735 friade Linnaeus till dottern Sara Elisabeth Moræa.Fadern ställde som vilkor att Linnaeus före giftermålet måste resa utomlands för att ta en doktorsexamen så att han sedan skulle kunna försörja en familj.

Utlandsresan

Fadern till Linnaeus studiekamrat Claes Sohlberg lovade Carl 300 daler kopparmynt per år om han ville ta med sig och handleda sonen på sin utlandsresa. Så blev bestämt och Linnaeus och Sohlberger anträdde sin resa den 20 februari 1735. Resan gick över Hamburg och den 5 maj kom de fram till Harderwijk i Nederländerna. Hardevijk var känt för att utfärda snabbexamina och den 9 maj, bara några dagar efter ankomsten, hade Linnaeus tagit sin doktorsexamen i medicin. Han disputerade på en avhandling om malaria där han kopplade samman sjukdomen med dricksvattnets lerhalt.

Linnaeus hade nu tänkt återvända hem till Sverige men då hans pengar var slut följde han istället sin kamrat Sohlberg till Leiden. Där lyckades Linnaeus, sin vana trogen, bli bekant med flera välbärgade, botaniskt intresserade personer som stöttade honom ekonomiskt. Senatorn i Leiden, Dr. Johan Fredrich Gronovius, gav ut Linnaeus Systema naturae och professor Herman Boerhaave, en av dåtidens största auktoriteter inom medicinen, erbjöd Linnaeus att på hans bekostnad resa till Sydafrika under två år för att samla växter till Leidens akademiträdgård och därefter resa vidare till Amerika. Linnaeus avböjde erbjudandet då han ville återvända till sin Sara Lisa hemma i Sverige så snart som möjligt.

Linnaeus beslöt sig för att lämna Leiden och begav sig till Amsterdam. Där träffade han professor Johan Burman, föreståndare för botaniska trädgården. Burman erbjöd Linnaeus kost och logi om han hjälpte honom bearbeta de Ceylonväxter han arbetade med. Linnaeus stannade över vintern och publicerade under tiden också Bibliotheca Botanica och Fundamenta Botanica.

Ryktet om Linnaeus duglighet och botaniska kunskaper spreds i Holland och direktören för Holländsk-Ostindiska kompaniet Georg Clifford sökte hösten 1735 upp Linnaeus för att övertala honom att börja arbeta för honom i hans botaniska trädgård. Linnaeus nappade på erbjudandet och stannade hos Clifford. Sedan följde en tid då Linnaeus inte saknade någonting. Han utnyttjade tiden maximalt och reste runt till de botaniska trädgårdarna i Holland och införskaffade växter till Cliffords trädgård. Nu publicerade han också Genera plantarum och Flora Lapponica.

På Cliffords bekostnad reste Linnaeus till England för att samla växter till hans trädgård. I Oxford besökte Linnaeus föreståndaren för Sherards botaniska trädgård, professor Johan Jacob Dillenius. Dillenius var först osams med Linnaeus om dennes nyss utgivna Genera plantarum då han ansåg att Linnaeus med den bringat "hela botaniken i oordning". Efter att noga ha examinerat blommor tillsammans lyckades Linnaeus övertyga Dillenius om fördelarna med sina nya växtsläkten. De båda skildes som goda vänner och Linnaeus återvände till Holland.

År 1737 utgav Linnaeus det verk han arbetat med under sin tid hos Clifford, Hortus Cliffortianus. Samtidigt "förlustade han sig med" Critica Botanica. Överansträngningen gjorde Linnaeus sjuk och trots den lyx han nu omgavs av började han längta hem. Den 7 oktober 1737 lämnade Linnaeus Cliffords trädgård och reste mot Paris.

Linnaeus tog på sin resa mot Paris vägen över Leiden och hälsade på sina vänner professorerna Adriaan van Royen och Boerhaave. Van Royen lyckades övertala Linnaeus att stanna i ett halvår för att ordna upp hans trädgård. Linnaeus skrev Hortus Leydensis, gav ut sin Classes plantarum och sin avlidne vän Petri Artedii Ichthyologica i fem delar. Efter en tids sjukdom, frossa och kolera, reste så Linnaeus vidare mot Paris.

I Paris uppsökte Linnaeus professor Anton de Jussieu och blev av honom förevisad trädgårdar och herbarier i Paris. Den franska vetenskapsakademien antog Linnaeus som Correspondent. Han fick återigen erbjudande om anställning men avböjde. Han stannade en månad i Paris innan han reste hem.

Den 28 juni 1738 steg Linnaeus i land i Helsingborg. Efter ett kort besök hos fadern i Småland reste han raka vägen till Falun och Sara Lisa där paret nu fick en formell förlovning. Från Falun reste Linnaeus strax vidare till Stockholm där han tänkte slå sig ner och skaffa sig ett arbete som läkare så att han kunde försörja en familj.

Läkarpraktik i Stockholm

Till en början hade Linnaeus problem med att få arbete som läkare i Stockholm. Han skrev i en av sina självbiografier:

"Stockholm mottog Linnaeum uti September månad 1738 såsom en främling; Linnaeus ärnade här såsom Doctor försörja sig, men som han var allom obekant, vågade ingen i år, att förtro sitt kära lif uti en oförsökt Doctors händer, ja icke en gång sin hund, att han ofta tviflade om sin fortkomst i Riket. Han som alle städs utom lands blef ärad såsom en Princeps Botanicorum, var hemma såsom en Klimius kommen ifrån underjordiska verlden, så att om Linnaeus icke var kär, hade han ofelbart åter utrest ock lemnadt Sverige"
Snart ljusnade det för Linnaeus. Tack vare sin förmåga att imponera på betydelsefulla personer fick han kontakt med greve Carl Gustav Tessin, lantmarskalk och ledare för "hattpartiet". Tessin ordnade så att Linnaeus fick anställning på Bergs Collegio. Han skulle under sommaren föreläsa om botanik och under vintern om mineraler. Tessin fick också amiral Ankarkrona att söka upp Linnaeus och erbjuda honom en anställning som Amiralitets Medicus.

Linné Under tiden i Stockholm var Linnaeus med och grundade Vetenskaps Academien. Akademins första möte hölls i maj 1739. Man drog lott om arbetsfördelningen och Linnaeus blev akademiens förste Praeses

Nu hade Linnaeus ekonomi blivit så bra att han fick tillåtelse att gifta sig med sin Sara Elisabeth Moræa. Bröllopet stod på svärföräldrarnas gård Sveden i Falun den 26 juni 1739.

Den 20 januari 1741 fick makarna Linnaeus sitt första barn, sonen Carl. År 1743 föddes makarna Linnaeus andra barn, dottern Elisabeth Christina och året därpå Sara Magdalena, som dog bara 15 dagar gammal. Paret fick ytterligare fyra barn, Lovisa, Sara Christina, Johannes och Sophia. Sonen Johannes dog innan han hunnit fylla tre år.

Professor i Uppsala

Linnés bostadshus i Akademiträdgården i Uppsala Våren 1740 avled professor Olof Rudbeck i Uppsala. Som hans efterträdare utsågs, efter mycket rabalder, Nils Rosén före Linnaeus. Rosén hade då under nio år varit Rudbecks vikarie. Den andra medicinska professuren i Uppsala som innehades av professor Lars Roberg blev också ledig då denne avgick på grund av ålder. Linnaeus fick istället denna tjänst och tillträdde professuren den 5 maj 1741. Linnaeus och Rosén bytte sedan tjänster så att Linnaeus fick ansvar för akademiträdgården, botaniken och naturaliehistorian medan Rosén tog hand om anatomin, fysiologin och de övriga medicinska professionerna.

År 1744 utnämndes Linnaeus till sekreterare vid Kungliga Svenska Vetenskapssociteten i Uppsala. Senare samma år blev han även utnämd till Inspektor på Smålands nation. Sommaren 1745 utgav Linnaeus också sina böcker Flora och Fauna Suecica.

Linnaeus utnämndes år 1747 av kungen till Archiater, dvs. överläkare, vilket var en stor hedersbetygelse. Samma år blev han också som ende svensk medlem av Vetenskapsakademien i Berlin. Linnaeus blev sedan medlem av ett stort antal vetenskapsakademier, t.ex. de ryska och franska vetenskapsakademierna och även Vetenskapsakademien i Philadelphia. Linnaeus utsågs år 1749 till rektor vid Uppsala universitet.

Med Linnaeus som professor började i Uppsala en tid då naturkunskapen stod högt i kurs. Linnaeus var en hängiven föreläsare och försummade inte sina undervisningsplikter. Han lockade inte bara till sig medicinstuderande, utan också studenter från andra fakulteter. Studenter från hela Europa kom till Uppsala för att bli Linnaeus lärjungar. Linneaus beskrev själv denna tid så här:

"...att intet Rike i Europa Botaniquen kunde sägas vara i mer flor, ty då han årligen Botanicerade om sommartiden, hade han ett par hundrade auditores som samlade örter ock Insecter, anstälde observationer, skjöto Foglar, förde Protocoll, ock sedan de ifrån morgonen kl. 7 till aftonen kl. 9. Onsdagar ock Lögerdagar Botaniceradt, återkommo de i staden med Blomster i hattarne, samt Pukor ock Waldthorn fölgde sin anförare till Trägården igenom hela Staden. Ock åtskillige, så utländske, som Herrar ifrån Stockholm bevistade Linnaei excursioner."

Om varje växt- eller djurart som han tog upp under sina vandringar hade han alltid något att berätta. Det kunde vara något om deras levnadsförhållande, byggnad eller användning. Han lade ofta till små anekdoter och skämtsamma episoder. Då protokoll fördes på dessa exkursioner kan man få en uppfattning om Linnaeus sätt att berätta. Följande anekdot lär Linnaeus ha berättat kring grönknaveln, Scleranthus annuus:
Grönknavel, Scleranthus annuus L. "Tragus, som var Profess. i Leipsig, frågade, då han skulle säga namn på denna, en svensk student, hvilken ej var botanicus. Han svarade: Knäfvelen vet, hvilket Professorn tog för godt och gaf örten namn af Knävel. Holländarna, som skulle eftertrycka detta, lemnade bort prickarna öfver ä och blev således Knavel."

Bland alla dessa studenter som gick på Linnaeus föreläsningar fanns en mindre skara naturintresserade och vetgiriga elever som kom att kallas Linnaeus lärjungar. Linnaeus tog sig alltid tid för dem och slösade sina faderliga omsorger över dem. Flera av de fattigaste studenterna fick kost och uppehälle i Linnaeus hem på samma sätt som han själv fått hjälp av Celsius, Rudbeck, Gronovius och Boerhaave då han själv var en fattig student. Åtskilliga av dessa lärjungar, eller "apostlar" som Linnaeus kallade dem, begav sig ut på långa resor till främmande länder för att där studera faunan och floran i Linnaeus anda.

År 1753 blev Linnaeus klar med sitt verk Species plantarum i två volymer. Av allt skrivande och sittande under det intensiva arbetet med böckerna fick han värk i högra sidan. Detta botade han med sitt universalbotemedel, smultron.

Linnés eget förslag på släktvapen von Linnés släktvapen Linnaeus dubbades år 1753 av kung Adolph Fredrik till riddare av Nordstjärneordern som den förste civilpersonen i Sverige. År 1761 blev han adlad och tog sig namnet von Linné. Linné ritade ett förslag på sköldemärke för adelsläkten Linné. "hans wapen war 3 naturens fält, swart, grönt, Rödt öfwerst, och där ofwan på et anatomicerat ägg, samt i hielmen Linnaea". Riksheraldikern Daniel Tilas förkastade Linnés förslag men kom så småningom med ett förslag som accepterades av Linné.

Linné fick tjänstefrihet från sina uppdrag vid akademien år 1763 och hans 21-årige son Carl d. y. fick då professorstitel. Det blev ingen större förändring i och med detta utan Linné fortsatte arbeta som förut. Under 1770-talet försämrades Linnés hälsa avsevärt och år 1777 ansågs han inte längre klara av sitt arbete och han begärde själv avsked. Linné d. y. fick då överta arbetsuppgifterna. Någon lön fick han däremot inte förrän två år senare efter faderns död den 10 januari 1778.

Resor på riksdagens uppdrag

Under sin levnad gjorde Linné flera resor i Sverige på uppdrag av riksdagen. Den 15 maj 1741 reste han till Öland och Gotland tillsammans med sex studenter för att där leta efter örter och gräs som kunde vara användbara till färgeri eller medicin. Linnaeus egen beskrivning av resan i en av sin biografier lyder:

"...reste åstad åht Calmar, på Öland i Alun grufwan hade när mistat sit ben, wid Blåkulla war i siönöd; på resan från Gotland war i stor lifsfara; i hemresan besökte sin gambla fader och slächt, kom hem hösttiden med wähl förrättad ärende."
Sina observationer från resan publicerade han år 1745 i sin Öländska och Gothländska Resa

Sommaren 1746 reste Linnaeus till Västergötland, återigen på riksdagens uppdrag. Med på resan var fil. kand. Erik Gustaf Lidbeck. Uppdraget var detsamma som vid den Öländska och Gotländska resan. Resan gick genom Västergötland, ner till Göteborg och sedan hem igen över Dalsland och Värmland. Året därpå publicerade Linnaeus sin Wästgöta-Resa. Efter denna resa beslutade riksdagen att Linnaeus skulle göra en liknande resa i Skåne. Linneaus ansåg sig inte ha tid att resa redan nästkommande sommar så resan sköts upp en tid.

 Oxel, Sorbus intermedia (Ehrh.) Pers. Först våren 1749 fick Linnaeus tid att resa till Skåne. Ett av uppdragen på resan var att ta reda på var man bäst kunde odla valnötsträd och oxel. Dessa trädslag behövdes nämligen för att göra stockarna till militärens gevär. Med på resan var studenten Olof Söderberg. De tidigare resorna hade Linnaeus gjort till häst men denna resa gjord han i vagn då han inte längre ansåg sig orka med en sådan lång ritt. Resan blev lyckad. Till skillnad från under Västgötaresan var vädret vackert. De blev också väl mottagna överallt. På både ut- och hemresan besökte Linnaeus Stenbrohult och hälsade på syskonen. Fadern hade avlidit året innan. Detta blev Linnaeus sista besök i sin hembygd. År 1750 publicerade Linnaeus sin Skånska Resa.

Akademiträdgården

Tebuske Under sin tid i Uppsala inledde Linnaeus år 1742 en grundlig rekonstruktion av akademiträdgården i Uppsala. Han byggde ett orangeri, gav trädgården en ny indelning och utvidgade den också något. Han fick frön tillsänt till sig av sin vänner runt om i Europa. Som akademiträdgårdsmästare arbetade Didrik Nietzel som Linnaeus träffat i Holland då Nietzel arbetade som trädgårdsmästare hos Clifford. Linnaeus lyckades få den duktige Nietzel att lämna Holland och flytta till Sverige.

I akademiträdgården odlades många medicinalväxter och andra växter som kunde vara av ekonomisk nytta. Att dricka te hade blivit på modet i landet och allehanda surrogat provades för att kunna spara in den höga kostnaden som importen innebar. Linnaeus var övertygad om att det var möjligt att odla te i Sverige. Han fick år 1762 en levande teplanta av sjökapten C. G. Ekeberg och lyckades få den att blomma sommaren 1765.

Hammarby och Sävja

Hammarby Linné tyckte att luften i Uppsala var ohälsosam och att staden var alldeles för bullrig. Därför köpte Linné år 1758 Hammarby och Sävja. Året därpå köpte han även granngården Edeby. Linné var tvungen att försätta sig i skuld för att klara av dessa köp. Den ursprungliga byggnaden på Hammarby var ett litet envåningshus. Linné byggde med tanke på sina barns framtid en ny större huvudbyggnad som stod klar år 1762.

På Hammarby kom familjen att tillbringa somrarna och här kunde Linné odla växter som inte tålde den alltför fuktiga jordmånen i akademiträdgården i Uppsala. Av de frön och lökar Linné fick av drottning Katarina II av Ryssland ordnade Linné en egen avdelning i trädgården kallad "Sibirien". Här tog Linné också emot studenter för privatundervisning.

Efter en stor brand i Uppsala år 1766 blev Linné orolig för sina samlingar och byggde därför uppe på berget bakom Hammarby ett museum där han sedan förvarade alla sina samlingar.

Trots idoga försök att få behålla Linnés samlingar i Sverige såldes Linnés herbarium efter sonen Carls död 1784 till Sir James Edward Smith i London. Behållningen gick till Linnés döttrar. En del av linnéherbariet hade lämnats till Claes Alströmer som säkerhet för ett lån och överlämnades sedemera till Kungliga Vetenskapsakademien. Detta så kallade "Herbarium parvum" som bestod av Linnés sons tidiga insamlingar och utgallrade växter ur Linnés stora herbarium finns nu i Linnéherbariet på Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm.

Text: Louise Petrusson

Referenser

Fries, Th. M., 1903: Linné, lefnadsteckning, Fahlcrantz & Co., Stockholm.

Lindman, C. A. M., 1907: A Linnean Herbarium in the Natural History Museum in Stockholm. 1. Monandria-Tetrandia, Arkiv för Botanik, band 7, nr.3.

Malmeström, E. & A. H. Uggla, 1957: Vita Caroli Linnaei. Carl von Linnaeus självbiografier, Almquist & Wiksell - Stockholm.

Tillberg, T., 1907: Linnéporträtt, Almquist & Wiksell - Uppsala.

Uppsala Universitet, 1999-03-10: Linnés Hammarby, hemsida: http://www.hammarby.uu.se/.

Uppsala Universitet, 1999-03-10: Linnéträdgården, hemsida: http://www.linnaeus.uu.se/.


/fbo/hist/linnaeus/linnaeus.html.se
Senast uppdaterad: 10 maj 2004
Synpunkter på denna sida: Arne Anderberg
Synpunkter på Naturhistoriska riksmuseets webresurs