Naturhistoriska riksmuseet

Carl Axel Magnus Lindman, som var son till Carl Christian Lindman och Sophie Fredrique Löhr, föddes den 6 april 1856 i Halmstad. Fadern dog när Lindman var endast 1½ år gammal och modern blev ensam med Carl och hans yngre syster, som föddes 3 månader efter faderns död. 1864 flyttade familjen till Växjö där Carl började skolan. Han visade stor talang när det gällde musik och måleri men avråddes av sin mor att satsa på den konstnärliga banan. Han tog studentexamen 1874 och började samma år på universitetet i Uppsala, med botanik och zoologi som huvudämnen. Lindman avlade licentiatexamen 1884, samma år utsågs han till docent i botanik och två år senare promoverades han till filosofie doktor. I början på 1887 anställdes Lindman som Regnellsk amanuens vid Riksmuseet, under sommaren samma år tjänstgjorde han som assistent i Bergianska trädgården och i september blev han lektor i naturhistoria och fysik vid Högre latinläroverket på Norrmalm, Stockholm. Tillsammans med Gustaf Malme fick Lindman 1892 det första Regnellska resestipendiet av Vetenskapsakademien. Efter resan till Brasilien och Paraguay återgick Lindman till sin tjänst som lektor för att mellan åren 1896-1900 vara tjänstledig i syfte att undervisa den dåvarande kronprinsens (sedan Gustav V) söner, prinsarna Gustav Adolf (senare kung Gustav VI Adolf), Wilhelm och Eugen. Som kuriosa kan nämnas att det i Naturhistoriska riksmuseets botaniska samlingar i alkohol finns en dubbelklyftad apelsin daterad 1897 (med herbarienummer A-1557), "samlad" av den då 15-årige prinsen Gustaf Adolf. Den måste kommit till våra samlingar tack vare Lindman, som vid den tiden undervisade prinsarna. År 1905 utnämndes Lindman till professor och intendent vid Riksmuseets (nuvarande Naturhistoriska riksmuseet) botaniska avdelning, en befattning han innehade till pensioneringen 1923. Carl Lindman dog i sitt hem den 21 juni 1928, 72 år gammal.

Som student i Uppsala intresserade sig Lindman tidigt för blommornas befruktningsbiologi, en ny forskningsinriktning i Darwins anda som många forskare i Uppsala anslöt sig till. Lindman publicerade ett flertal arbeten i befruktningsbiologi och blombyggnad, däribland hans avhandling "Om postflorationen och dess betydelse såsom skyddsmedel för fruktanlaget" och ett annat arbete om glimsläktet Silene, som grundade sig på studier av detta släkte i den då nyanlagda Bergianska trädgården i Frescati. Hans talrika publikationer, både vetenskapliga och mer populära, var ofta rikt illustrerade av Lindman själv.

Det verk som för allmänheten är mest känt är "Bilder ur Nordens flora", som första gången kom ut 1901-1905. Förbättringar av de gamla kopparplåtarna till Palmstruchs "Svensk Botanik" utgjorde grunden för arbetet, men till andra upplagan (1917) gjorde han själv 144 nya bilder.

Lindman gjorde många botaniska resor, bland annat till ett flertal länder i Europa, men också till Afrika (Tunisien och Algeriet) och till Sydamerika (Brasilien och Paraguay). Till Sydamerika reste han, tillsammans med Malme, mellan åren 1892-94 som förste Regnellstipendiat. Han tog hem rika samlingar och som ett resultat av sina studier av vegetationen i Sydamerika publicerade han en ansenlig mängd artiklar om ormbunkar, gräs, halvgräs, ananasväxter, ärtväxter och andra växtfamiljer. Han upptäckte många obeskrivna växter, bland annat en som han sedan beskrev som ett nytt släkte under namnet Regnellidium, i familjen Marsiliaceae. År 1900 kom hans stora arbete "Vegetationen i Rio Grande do Sul".

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns många av Lindmans akvareller bevarade, bland annat de han gjorde under resan i Sydamerika. I ett bildgalleri presenteras ett urval av dessa.

De växtbiologiska frågeställningarna fortsatte att intressera Lindman, men hans forskning blev alltmer floristiskt och systematiskt inriktad. När intendentstjänsten och tillika professuren på Riksmuseets botaniska avdelning skulle tillsättas, stod striden mellan Lindman och Malme, som båda var systematiker. Ett oenigt valutskott ansåg dock Lindman vara vetenskapligt överlägsen och Kungliga Vetenskapsakademien tilldelade Lindman intendentstjänsten.Som intendent fick han ta itu med den stora uppgiften att planera och genomföra flyttningen av de botaniska samlingarna från det så kallade Westmanska huset i hörnet av Drottninggatan - Wallingatan, där Riksmuseet var inhyst sedan 1831, till den nya museibyggnaden i Frescati, som stod klart 1914. Som läroverksman pläderade Lindman för botaniska utställningars betydelse för skolundervisningen. Riksdagen beviljade ett bidrag på 8000 kronor som möjliggjorde att man 1916 kunde börja skapa de botaniska skådesamlingarna, som hölls öppna för allmänheten. Utställningarna, som stängdes i början av 1980-talet för att sedan demonteras, inrymdes i samma byggnad som de botaniska. Som chef för den botaniska avdelningen ägnade sig Lindman främst åt studier av den skandinaviska floran, som släktena gröen, pilörter, krisslor och hagtornar. Lindman var intendent på den botaniska avdelningen fram till sin pensionering 1923 men fortsatte verka som tillförordnad intendent tills den nya intendenten, Gunnar Samuelsson, tillträdde 1924.

Lindman visade stort intresse för Carl von Linnés liv och verksamhet. Han började bland annat samla ihop och ordna de rester som fanns kvar av de herbarier Linné bestämt och undersökt. Intresset resulterade också i ett flertal skrifter däribland "Carl von Linné såsom botanist" som han på uppdrag av Vetenskapsakademien författade till Linnéjubileet 1907, 200-årsminnet av Linnés födelse.

Lindman har fått ett växtsläkte uppkallat efter sig, en växt som tillhör familjen Bromeliaceae har fått namnet Lindmania Mez. Ett flertal arter Lindmans namn i artepitetet.

Prov på Lindmans handstil

Text: Mia Ehn Salter

Referenser

Beckman, J., 1999: Naturens palats. Atlantis, Stockholm

Fries, R. E., 1950: A short history of botany in Sweden. Seventh International Botanical Congress, Stockholm, 1950. Almqvist & Wiksells bioktryckeri AB, Uppsala

Hesselman, H., 1929: Carl Axel Lindman. Kungliga Vetenskapsakademiens Årsbok 27.

Lindman, C. A. M., 1884: Om postflorationen och dess betydelse såsom skyddsmedel för fruktanlaget. Kungliga Vetenskapsakademiens Handlingar 21:4.

Lindman, C. A. M., 1907: Carl von Linné såsom botanist. Kungliga Vetenskapsakademien, Almqvist & Wiksells boktryckeri, Uppsala.

Valentin, A., 1932: Naturhistoriska riksmuseets botaniska avdelning. Viola, nr. 43