Småviltsjakt på Nya Kaledonien

Utsikt från Koghis

Utsikt från Mount Koghis. Röken är från en skogsbrand.

 

Onsdagen den 5:e december. Det är närmare 35 grader varmt och stekande solsken. Utanför vår bungalow hänger ett dussintal av de tältlika Malaise-fällorna på tork. Thomas Pape sorterar minimala insekter under luppen. Bert Viklund och Kjell Arne Johanson har dragit iväg i Land Rovern för att ta ner de sista insektsfällorna. Jag själv har inga fällor att ta ner och passar på att skriva lite på min bärbara dator. Vi har varit här på Nya Kaledonien i en månad och åker hem om bara ett par dagar.

Nästan varje dag har vi varit ute och jagat insekter. Ut längs små dammiga vägar och uppför branta berg för att hitta de fläckar av ursprunglig skog som finns kvar. Nya Kaledonien består nästan bara av berg, och de allra flesta är täckta med den silvergrå buskvegetation som tar över när skogen en gång har huggits ner.
Malaisefälla på plats
Vi får ofta gå en bit längs småstigar för att nå fram. När vi väl kommer in i den  riktiga skogen är förändringen total: en mörk, svalt och fuktig grönska ersätter vägens damm och grillande solsken. Vi ser besynnerligt symmetriska auracariaträd, trädormbunkar och klängande lianer.
Field gear Jag går längs bäckraviner och vattenfall och spanar efter sländor. De smala graciösa flicksländorna är lätta att fånga med håven när man väl får syn på dem, men de snabbflygande trollsländorna kräver mer list. När jag får syn på en trollslända så har den antagligen sett mig först. Den slår en vid lov runt och sätter sig och spanar utifrån ett vassstrå eller en uppstickande sten. Insekter har kort minne, så står jag stilla tills den flugit ett nytt varv runt sitt revir så tror den bara att jag är en underlig klippformation. Precis när den skall flyga förbi slår jag till med håven, sedan en skarp knyck för att få håvpåsen att vika sig dubbel så att fångsten inte kan slippa ut. Ett ilsket rasslande av vingar bekräftar att bytet är fångat och snart en del av Riksmuseets samlingar.
Kjell Arne och Bert letar efter små skuggiga bäckar där de kan montera upp fällor. De får sedan stå och samla i ett par dagar innan de vittjas. Har de haft tur så ser vi skalbaggar och nattsländor i fällan. Om de har otur så har en myrstig gått förbi, och hela fångstburken är fylld med en gröt av myror. Efter att fällorna är på plats kan Bert ägna sig åt det han tycker allra bäst om: rota bland murket trä och under bark efter vedlevande skalbaggar. Thomas skyndar sig upp på närmaste bergstopp för att hinna med flugornas morgonsvärmning. Beväpnad med gula plastbyttor, stinkade ruttet kött för att locka flugorna till sig och en håv för att fånga in dem. Fram på eftermiddagen dyker han upp vid bilen, med en stirrande entusiastisk blick. I packningen har han flera nyfångade flugarter som ännu är okända och obeskrivna av vetenskapen.
Efter middagen, när det har blivit mörkt ger sig Kjell Arne ut igen. Han har med sig en ljusfälla, en apparat som består av ett lysrör, en hink och ett bilbatteri. De nattsländor han är ute efter flyger bara när det är mörkt, och många av dem lockas till ljus. Ofta vakar han ett par timmar i fällans spöklika sken för att få se insekterna när de flyger och för att plocka ut särskilt intressanta exemplar. Under resans gång har det blivit mycket insamlat för Kjell Arne. Han räknar med att antalet kända arter inom den grupp han är specialist på kommer att har ökat från 190 till över 250 när han väl hunnit gå igenom materialet. Ett arbete som kommer att pågå under flera år.
Thomas Pape nålar insekter
I morgon beger vi oss in till öns enda stad, Noumea, för att klara av de nödvändiga byråkratiska procedurerna för att få ta med oss insekterna hem. En 22-timmars flygresa återstår sedan innan vi är tillbaka i Sverige. Vi återvänder trötta, solbrända, med resväskorna fulla av stinkande fältkläder och spännande djur, alla otåliga på att få våra nysamlade insekter under luppen hemma på museet.


Text och foto: Rasmus Hovmöller 2002.
Ursprungligen publicerad i Riksmuseets personaltidning Kupolen 2002.

Tillbaka